På bilden ser ni mig och min älskade hustru Sandra. Bilden är tagen några år tillbaka och om jag inte minns fel så var vi iväg på en minisemester

Vårt liv har inte varit lätt och vi har alltid fått kämpa.

Kort efter vårt bröllop den 11 augusti 1990 fick jag beskedet att jag har testikelcancer och det ledde till operationer och cellgiftsbehandling.

Under operationen så skedde ett misstag som gjorde att vi inte kunde få barn den naturliga vägen och vi genomgick 12 IVF i ett försök att få barn men det ville sig inte och vi förblev barnlösa

Jag har en dotter sen ett tidigare förhållande som idag är vuxen och själv har barn och min hustru såg henne som sin egen och när vi fick barnbarn då var vi överlyckliga

Men sorgen över att inte kunna få egna barn har varit med oss alltid

Min älskade hustru drabbades av bröstcancer 2015 och då blev jag knäckt men var tvungen att vara stark för min hustru så som hon var för mig när jag fick testikelcancer

Men så kom det ödesdigra beskedet att jag nu har obotlig gallvägscancer och lever på lånad tid och jag tänker inte så mycket på det utan tar en dag i taget och är positivt inställd men för min hustru har det blivit jobbigt

Hon är rädd att jag ska dö och kan inte acceptera det och det tar på henne psykiskt och fysiskt jag försöker trösta henne och säger att vi får ta tillvara varje stund vi har tillsammans och njuta

Men jag vet hur det känns för henne för jag kände samma sak när hon fick bröstcancer jag var rädd att hon skulle dö och kunde inte acceptera det

Vi går nu tillsammans i samtalsterapi och får hantera min cancersjukdom. Hon får berätta hur hon känner och jag får berätta hur jag känner

Nu undrar säkert många varför vi behöver gå i samtalsterapi för att berätta hur vi känner och detta skulle man ju kunna prata om hemma

Saken är den att vi pratar om det hemma också men det är en befrielse att kunna prata om det med en tredje part som bara lyssnar och ger stöd och jag skulle verkligen rekommendera alla cancerdrabbade att gå i samtalsterapi med sin närmaste

Så både jag och min hustru har erfarenhet av hur det är att vara cancerdrabbad och anhörig för vi har bägge gått igenom det och just nu är jag cancerdrabbad och min hustru anhörig

Det är en svår och tuff situation att bli cancerdrabbad men det är en lika tuff och svår situation att vara anhörig till någon som är cancerdrabbad

Den cancerdrabbade har sin sjukdom att hantera men den anhöriga ska hantera både sin närmaste cancersjukdom och sina egna känslor och det är inte lätt

Som tur är så finns det frivilliga organisationer som Cancerkompisar som tar han om anhöriga och närstående till cancerdrabbade och ni hittar dem på www.cancerkompisar.se

Cancerkompisar gör ett fantastiskt arbete med att hjälpa anhöriga och närstående till cancerdrabbade men som alla ideella organisationer så är de i behov av medlemmar, bidrag och sponsorer för att verksamheten ska kunna fungera och utvecklas så tveka inte utan bli medlemmar i Cancerkompisar och hjälp dem hjälpa anhöriga och närstående till cancerdrabbade