När man har obotlig cancer då är det ofrånkomligt att man förr eller senare kommer att tänka på döden. Den senaste tiden har jag haft en hel del tankar om döden och det är jobbigt

När jag fick min cancerdiagnos 2019 då kom tankarna om döden men jag la dem åt sidan och fokuserade på det som skulle komma med operation och cellgiftsbehandling

Inför operationen så stängde min hjärna av och jag gick på automatik under operationen och cellgiftsbehandlingen och det var inte förrän efter allt detta som min hjärna kopplade in igen

Det var i början på 2020 inför mitt återbesök hos onkologen och där får jag veta att de funnit prickar i lungan och vid lever. De misstänkte metastaser men ville ta ytterligare röntgen för att vara säkra

Efter röntgen var de relativt säkra på att det rörde sig om metastaser och sedan dess har jag återkommande gått på kontroller med röntgen och blodprover och sen hos onkologen

Sommaren 2021 ansåg onkologen att de skulle sätta in cellgiftsbehandling och jag fick fyra behandlingar och sedan dess har det varit kontroller vart tredje månad

När jag fick beskedet att jag hade metastaser i lungan och vid lever och läkaren sa att det var obotligt men att de ska behandla det så länge de kan då kom jag att tänka på döden

Jag googlade på metastaser och gallvägscancer och läste att väldigt få lever längre än fem år enligt statistik och det var svårt att smälta

Jag fick gallvägscancer april 2019 så enligt statistik kommer jag inte att leva längre än till april 2024 och tiden går fort

Så att tänka på döden är väl rätt så naturligt om man är i min situation

Vi människor hanterar cancersjukdomar olika, jag har haft en positiv optimism och levt mitt liv varje dag och njutit av det andra lägger sig i sängen och väntar på döden

Jag ser inte framemot att dö men jag har förlikat mig med tanken på att jag ska dö och har accepterat det. Men innerst inne hoppas jag på att jag får mer än fem år och att vetenskapen hittar ett botemedel

Dragan Klaric