Döden är en naturlig del av livet men ingen vill döi förtid

Jag har genom åren förlorat många jag älskar och det har varit jobbigt för mig att hantera detta.

Första gången var när min farmor gick bort, andra gången var när min svärfar gick bort, tredje gången var när min far gick bort, fjärde gången var när min svåger gick bort och femte gången var när min svärmor gick bort

De dog alla alldeles för tidigt och det var sjukdom som tog deras liv

Men nu tänker jag ofta på min egen död och jag vet att den är oundviklig på grund av min cancersjukdom. Visst fan hoppas jag på mirakel som att man ska kunna bota mig och att jag får ett långt liv och dör på grund av ålderdom

Något annat jag också tänker på är hur mina anhöriga och närstående ska hantera min död?

När någon dör av naturliga skäl och när någon dör på grund av en cancersjukdom är inte samma sak även om de anhörigas och närstående sorg är densamma

Jag minns när min farmor dog och hon dog på grund av hjärtproblem och på grund av hög ålder så kände man sorg men det fanns också en viss acceptans för att hon hade haft ett bra och långt liv

När min far dog på grund av magsäckscancer då var sorgen blandad med ilska för jag kunde inte acceptera det faktum att en jäkla cancer hade tagit min fars liv

Så jag tror att sorgen efter att någon man älskar avlider kan vara olika beroende på hur den man älskar avlider. Vi människor har en större acceptans för döden när någon dör av naturliga skäl än när någon dör på grund av cancer

Men att veta att någon man älskar ska dö och det är bara en tidsfråga är något jag tror det värsta för anhöriga och närstående. Man lever i ett limbo för man vet inte när döden kommer

Jag kan se på mina närmaste hur de är inför det faktum att jag ska dö på grund av min cancersjukdom. De försöker följa sorgen de bär i sitt hjärta men det tar på dem

Jag vet för det var så jag kände den sista tiden jag hade med min far innan döden tog honom

På utsidan var jag tvungen att vara stark och hålla tillbaka mina känslor men på insidan grät jag och kände vanmakt för det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa min far

Jag valde att vara positiv optimist och inte låta min cancersjukdom definiera vem jag är men samtidigt kommer det perioder då jag själv har svårt att hålla tillbaka tårarna över vetskapen att jag kanske dör inom den närmaste tiden

Som cancerdrabbad men också som anhörig och närstående vill jag bara säga lev och njut av den tid du har kvar. Uppskatta varje stund i livet och låt inte cancern definiera vem du är

Man lever varje dag men man dör bara en gång