När jag fick min cancerdiagnos i april 2019 då rasade hela min tillvaro ihop och min hjärna stängde av

 

Jag gick på automatik som en robot och var känslomässigt borta

 

Operation, cellgiftsbehandling och blodförtunnande läkemedel under perioden april till december 2019 var som att titta på en film som utomstående

 

Januari 2020 var första återbesöket på onkologen efter röntgen och blodprover och där fick jag veta att det fanns prickar i lungan och vid levern

 

2020 var ett år där jag kämpade för att återhämta mig gå upp i vikt och få igång hjärnan så att jag skulle kunna återgå till mitt forna jag

 

Men det var jobbigt och man fick verkligen kämpa

 

Vad gäller prickarna så har man nu konstaterat det är metastaser och min diagnos är kronisk gallvägscancer eller som jag säger obotlig

 

Det innebär att man kan inte operera men man kan ge palliativ behandling och bromsa upp tillväxten så att man kan leva lite längre

 

Men det fungerar inte hur länge som helst och till slut kommer cancern att ta över och jag kommer att dö

 

Det vill säga om man inte hittar en behandling som kan ta död på cancern

 

Jag vill ju så klart inte dö utan jag vill leva så länge som möjligt

 

Så för mig har skrivandet blivit ett sätt för mig att lätta på hjärtat men också att få hjärnan att arbeta

 

Efter två cellgiftsbehandlingar så är inte hjärnan sig själv och minnet är en katastrof

 

Så när jag skriver kan jag lägga ord på mina känslor och tankar och det hjälper mig minnas

 

Men genom att skriva så hoppas jag på att det ska hjälpa andra att inse att de är inte ensamma

 

Jag kommer att fortsätta skriva så länge jag kan och orkar och jag hoppas att någon som läser mina inlägg ska våga ta steget och berätta om sina cancerresor